Varje cell i min kropp exploderar, varje blodådra går av, mina tankar rinner ut i det tomma och här står jag. Inte stilla, men fortfarande som förstelnad. Omringad utav ljudvågorna som sätts i dalrig pågrund utav att han anstränger sig. Omringad utav andedräkt som möter luften så fort han öppnar munnen. Omringad utav allt det gör och säger.

Hans långa smala råkar nudda mina, och jag vet att dem gör så med flit. Att det inte är något som bara hände. Jag vet att han vet, och han vet att jag vet. Utanför piskar regnet mot rutan, men det gör inget. Ingenting spelar någon roll, inte när jag delar atmosfären med han. Inte när jag inte är ensam att tackla alla problem själv. Ingenting spelar längre någon roll, för jag blir knäsvag när jag tittar på dig.

Jag skrattar. Och gör piruetten en gång till. Nu skrattar jag inte längre ensam utan ditt sällskapar mitt. Du börjer dig fram och viskar i mitt öra att det här inte är någon bra plats, att det är en plats där alla andra kan vara, en plats där alla andra redan varit. Jag nickar och tar din hand och jag är inte rädd, även om platsen dit du tar mig är förmig okänd.

Stjärnor glimmar på himlen och jag tänker tillbaka på den natten som förändrade mitt liv. Den natten då stjärnorna blev mina bästa vänner. Då dem var de enda jag kunde berätta något för och tala med. Jag fick inget svar tillbaka, utom bekräftelsen om att detta va tragiskt hemskt och magiskt, genom tårarna på mina kinder. Inte kunde jag förstå någonting heller, men det gjorde inget. Det fick stjärnorna på himlen veta, många gånger.

Du säger något som får mig att skratta och hela världen känns så lätt. Det finns ingenting som kan ta det ifrån oss nu. Plötsligt snurrar jorden inte lika fort men tiden flyger iväg och du säger att det är dags för oss att låta det förflutna försvinna. Filten under oss fick fungera som en sovplats och jag somnade på din arm. Det va sista gången jag vaknade upp till det vi kallar verklighet.

Jag sätter mig vid det vita utslitna matbordet som står i köket med pastell-gröna luckor. Utanför blåser det upp till storm och jag hör väggarna säga att de snart faller. Att de mot trycket inte längre orkar stå emot. Det bildas ånga utav teet jag precis kokat upp och det blir till pärlor på min panna.

Framför mig ligger ett kuvert med ett innehåll som jag vet att du har skrivit. Jag vet att det är din handstil och jag vet att du på ett ungefär skriver för att förklara dig. För att berätta hur du egentligen menade och att du agerade fel. Jag sprättar och inser att jag kanske inte alltid borde göra det som är rätt. Jag lägger ifrån mig det men ångrar mig igen och tar upp det och läser första raden. Idag är det fredag och det är 37 dagar sedan.

Idag har jag sett den bästa filmen. Visste inte heller att en ung John Lennon var min drömman.

Jag är försiktigt att visa för mycket utav mig själv i känslor. Det får du tydligt veta. Jag kommer inte visa det, det jag kallar mitt förrän jag verkligen klarar av att välkomna dig. Jag kanske inte kommer kunna ta din hand framför vem som helst, som tydligt visat att de hellre tror på andra människors teorier än min sanning och det kanske kommer dröja länge innan jag ändrar mig från "mitt" till något som jag måste dela med någon annan. Jag kommer inte säga att jag älskar dig, förrän jag verkligen menar det och kan stå för det.

Men tveka inte för någongång kommer du få ligga i min säng och se min stjärnhimmel i taket. Någongång kommer våra fingrar flätas samman och pulsen i kroppen kommer öka bara av att vi rör varandra. Du och jag kommer bli vi två och jag kommer att berätta för dig att jag älskar dig, så många gånger att om du skulle räkna skulle tröttna på att göra det.

Den bästa svenska filmen jag har sett såg jag idag.