Varje cell i min kropp exploderar, varje blodådra går av, mina tankar rinner ut i det tomma och här står jag. Inte stilla, men fortfarande som förstelnad. Omringad utav ljudvågorna som sätts i dalrig pågrund utav att han anstränger sig. Omringad utav andedräkt som möter luften så fort han öppnar munnen. Omringad utav allt det gör och säger.

Hans långa smala råkar nudda mina, och jag vet att dem gör så med flit. Att det inte är något som bara hände. Jag vet att han vet, och han vet att jag vet. Utanför piskar regnet mot rutan, men det gör inget. Ingenting spelar någon roll, inte när jag delar atmosfären med han. Inte när jag inte är ensam att tackla alla problem själv. Ingenting spelar längre någon roll, för jag blir knäsvag när jag tittar på dig.