Här stog jag, ungefär två meter från honom och storgrät. Jag tror vi alla i publiken var överrens om att han gjorde våran dag, våran natt och vårat liv bättre när han sjöng om att vi skulle låta honom höra kärlekens tunga.

I onsdags mötte jag upp Ellen vid ett. Vi hade bestämt att vi skulle köa tillsammans istället för på varsitt håll. Vi var där som tolfte och trettonde människa och satt vid kajkanten och njöt av dagen. 


Sedan blev vi fyra. Nikolina och Camilla som är två supertrevliga tjejer från GBG. 


och efter en stund vad vi plötsligt sex. Här ser vi Elin och Emma-Karin från trollhättan. Vi bestämde oss att börja spela kort och när vi gjort det ett tag så kom radion och intervjuade oss. De frågade oss vad vi tyckte om Håkan, varför vi var här och rätt sådär konstiga frågor för det tyckte vi var självklart. 



Såhär peppade var vi, när det snart äntligen var dags för honom att gå på scen. Det pirrar i magen av att bara tänka på det. 


Och vi var ju inte direkt ensamma. Det var så många andra fina människor där, som tyckte precis som vi, att håkan har förändrat vårat liv och som vinglade ut därifrån. Höga på hans kärlek och musik. 

Det kryper i hela min kropp. Om 48 timmar pressas mina lungor mot kravallstaketet, min kropp gungar i takt med melodin och min hals kommer att skrikas sönder. Om 48 timmar står jag där, och ser honom spela. Jag kommer inte så i mitten eller långt bak. Jag ska stå längst fram. Jag ska inte vara tyst. Inte någon minut. Älskade du!

Jag skakar. Tänderna slår ihop likt fallet min kropp får när du vänder dig om. När du stänger ute den värld som jag faktiskt befinner mig i. När du stänger ute det vi faktiskt kan kalla att vi hade tillsammans. Samtidigt som jag känner tårar pressas fram bakom de söndersvullna ögonlocken måste jag förstå. Jag måste förstå att stjärnorna på himlen slocknade, jag måste förstå att inte solen längre gick upp, jag måste förstå att det blev som det blev. För det var jag som va orsaken till det.

Den där klumpen som jag känner i magen, växer sig bara större och större och snart tar de över allt det jag en gång hade. Men vad har jag att skylla på? Vad är min undanflykt? Vad kan jag ta till som försvar? Ingenting, jag har ingen styrka kvar. Jag är svag.

Jag låter strålarna slå mot min nakna hud. Mascarar kletas ut i hela ansiktet och färgar mitt ansikte svart. Jag vet inte om det är tårar som rinner längre. Jag vet inte om jag är tom på tårar, eller jag vet inte om jag kommer fortsätta. Varför ska det vara så himla svårt att få som man vill? Varför inbillar man sig så himla stora saker som sedan visar sig vara helt åt andra hållet? Varför finns det inte något som säger att det är fel innan det är försent? Innan man känner sig krossad och av helt på mitten. Innan man ramlat ner så långt att man inte längre kan ta sig upp. Varför kan det inte komma någon och förklara att livet inte är så lätt som man föreställer sig, varför kan det inte komma någon, som kan hjälpa till att bära allt tungt. Fast hur skulle det se ut.

Att våga tro är ett stort steg. Att faktiskt lita på en annan människa är inte något man gör efter första gången man byter ett par ord. Jag tror det kan gå för snabbt, att det gick för snabbt.

Hela min kropp dunkar och jag har ont överallt. Jag känner mig inte som min egen längre och när jag inte ens vet hur jag ska känna mig som det igen, hur ska jag då kunna se dig som den du är nu. Hur ska jag då kunna ta in att du längre inte är den du var. Jag känner ingenting längre, absolut ingenting. Mina känslor är så söndertrasade