Varför gråter jag över någon som dig? Varför räcker det med att bara när jag tänker på dig så reagerar fysiskt? För det är ett ständigt jobb att leva med psyket om att du bara vänt dig om och gått så många gånger. Att du viftat bort mig med handen som om min existens inte ens var i närheten. Med dig i bilden, så blir allt så mycket jobbigare och det är svårt att se det ljusa i det vi haft.

Gång på gång spelas den där kvällen upp. Jag vet inte vem som spelade in den, men den finns liksom härinne och vad jag än försöker med, så raderas den inte. Just den där stunden som fick min mage att vända sig ut och in, som fick min värld att rasa, och som fick marken jag stog på att snurra så att jag tappade fästet. Jag har lärt mig att leva med det och det är inte längre ett öppet sår. Men det är ett ärr som alltid kommer att trasa ner min själ. Det är något, som alltid kommer att finnas därinne oavsätt vad som händer. Oavsätt om du går ner på dina bara knän och ber om förlåtelse. Oavsätt om du låtsas bry dig om mig igen. Oavsätt om du någonsin kommer vända dig mot mig igen.

Men det som tar mest, är att du vet inte om att du gjort någonting. Vad du gjort. Du kommer inte ihåg vad som hände den gången tiden för mig stannade upp. Du vet inte hur många tårar jag gråtit för din skull, och du kan inte ana hur många gånger jag i den värsta stunden viskat med gråt i rösten ditt namn och därefter erkänt min saknad efter dig.