"Men tänk om inte han hade varit min pappa? Tänk om det istället var mammas nya man som var min pappa!" sa du till mig. "
Men jag vill inte att det ska vara så, för då hade du inte varit den du är idag." svarade jag.Och då log du.

Varför gråter jag över någon som dig? Varför räcker det med att bara när jag tänker på dig så reagerar fysiskt? För det är ett ständigt jobb att leva med psyket om att du bara vänt dig om och gått så många gånger. Att du viftat bort mig med handen som om min existens inte ens var i närheten. Med dig i bilden, så blir allt så mycket jobbigare och det är svårt att se det ljusa i det vi haft.

Gång på gång spelas den där kvällen upp. Jag vet inte vem som spelade in den, men den finns liksom härinne och vad jag än försöker med, så raderas den inte. Just den där stunden som fick min mage att vända sig ut och in, som fick min värld att rasa, och som fick marken jag stog på att snurra så att jag tappade fästet. Jag har lärt mig att leva med det och det är inte längre ett öppet sår. Men det är ett ärr som alltid kommer att trasa ner min själ. Det är något, som alltid kommer att finnas därinne oavsätt vad som händer. Oavsätt om du går ner på dina bara knän och ber om förlåtelse. Oavsätt om du låtsas bry dig om mig igen. Oavsätt om du någonsin kommer vända dig mot mig igen.

Men det som tar mest, är att du vet inte om att du gjort någonting. Vad du gjort. Du kommer inte ihåg vad som hände den gången tiden för mig stannade upp. Du vet inte hur många tårar jag gråtit för din skull, och du kan inte ana hur många gånger jag i den värsta stunden viskat med gråt i rösten ditt namn och därefter erkänt min saknad efter dig.

Jag hör fågelkvitter. Trodde inte att något annat fanns i den värld jag befinner mig i. Hjulen rullar fram för den steniga asfalten och jag vänder mig om och får dina lockar i ansiktet. Du lägger dina armar om mig. Vi kommer fram till det som alla i vår stad kallar mördarbacken och du frågar mig om du ska hoppa av och gå upp, men jag vill inte det. Jag vill att du aldrig ska släppa mig. När vi tillslut har kommit upp, och det har samlats så många pärlor på min panna så välter vi omkull och ramlar i gräset.

Jag ligger på din arm och du drar med ett grästrå på min kind. Jag skulle vilja spendera min resterade tid på jorden, såhär, med dig. Jag faller in i tankarna om oss flera år frammåt och du frågar vad jag tänker på. "På oss" svarar jag och du ler åter igen och svarar "Då hoppas jag att det är något bra, för att tanken att du inte längre vill vara min, får mig att gå sönder." Men jag berättar för dig att du inte behöver vara rädd, samtidigt jag tar bort den där locken som alltid ligger för ditt öga. När jag möter din blick fladdar fjärilarna i magen och jag är verkligen säker, på att det är du som är mitt livs kärlek.

Jag känner stekhet asfalt under fötterna, och när dig hud nuddar min så går det en stöt genom hela min kropp. Någonting vill ha dig närmare, men samtidigt vill någonting ha dig så långt bort. Du vet att jag tvekar men endå tar du min hand och till fåglarnas kvitter fortsätter vi gatan fram. När vi gått egenom dörren till det du kallar ditt och skådat morgonsolens sken genom fönsterna och när vi bestämt oss att det vi precis gjort ska bli gårdag och ögonen stänger sig utav sig själva för att de har varit aktiva för länge, samtidigt som Thåström sjöng om hur han såg en kvinna komma genom trädgården där och hur han hörde hur hon sjöng tyst för sig själv Kärlek är för dom dom som har tur, viskar du i mitt öra om jag kunde så skulle ge dig hela världen, men nu kan jag inte det, så det får duga med att jag säger "jag älskar dig" för det är så himla mycket större än det hela världen har att erbjuda." Och det är sant, det var så mycket större att höra dig säga det.