För en lång tid sen

Detta år fyller jag sexton. Det är så himla otroligt att tiden har gått så fort och jag vill minnas att det inte alls var så länge sedan jag gungade högt bland träden, och mina ben inte nådde ner till backen så att pappa eller farfar fick hjälpa till att putta fart. Det har gått snart 16 år sedan jag såg världen för första gången och varje dag, varje timme har jag sett den med olika ögon. 

Ena stunden har jag älskat den för allt vackert, färgfyllt och glädjerikt som den har givit, andra stunden har jag hatat den för dess orättvisa, rädsla och ensamhet den visat. Det finns nog de som anser att man inte alls är livserfaren efter 16 år, medans andra då känner sig färdiga med sin livsbiografi. 

Det finns så många kvällar jag gråtit mig till söms, mått illa när jag sett mig i spegeln, spytt galla över saker jag gjort och ångrat mig över. Det finns så många sår som satt sig och som plåstrats om lite halvdant. Det finns så många ord och tillfällen som knäckt mig och så många stunder som fått mig att önska att min existens aldrig blivit till. Men det finns de minuterna då jag inte haft ord för livet. Då det överraskar mig och får mig att älska mig själv och alla andra i världen. Då jag insett att livet är den vackraste gåvan vi får.

Så.. sextonåriga jag, skratta när du är glad, skrik när du är arg och gråt när du är ledsen. Du behöver inte alltid vara stark för det finns ingen människa som är stark 365 dagar om året. Du har en skönhet som ingen annan har och du behöver inte driva med dig själv hela tiden. Dansa dig egenom livet och älska dig själv.






Hjärtat rusar och pulsen slår



Famlar i ett mörker
letar efter något som kan leda mig ut
söker efter orsaker, anledningar
hittar ingenting

Tror du på mirakel?

Söndag

Solen bränner i ryggen och det känns så långt i från Januari. Människan som rör sig där framför mig blir bara mindre och mindre och min egna hastighet minskar. Måste stanna och njuta. Passerande människor hälsar glatt och jag är säker på att det beror på vädret. På gräset ligger spår från då man skålade in det nya året och i en lekpark en bit bort gungar barn och skrattar. Och ungefär då vet jag att det här året kommer bli så himlahimlahimla bra. 



Den första söndagen i november

När jag skulle välja en ny hårfärg inne på konsum en tisdagkväll i September stog och velade ett tag, ganska länge faktiskt. Sedan gick jag bara därifrån. Varför ska jag ens försöka? Varför ska jag misslyckas?

Jag orkade fixa mig iordning. Jag tyckte till och med att det var kul. Jag skulle på kalas och tyckte därför att det var dags att fatta hårproduktsflaskan igen. Det var ju kalas endå. När jag var där tittar vi på kort och jag får höra "Äsch, du är finare i kort hår." Kabom. Det gick rätt in i hjärtat och åter igen undrar jag varför jag ens kunde komma på den dumma iden att fixa iordning mig.

Jag vill inte att folk ska ta kort på mig, för de får först se resultatet.

Jag klär mig i det jag tycker är fint. Det finaste plagget jag äger har stora revor på ryggen men om jag har något över syns det inte. Det finaste plagg jag har, är enligt andra ett stort tält. Men sådan är jag. Jag har inte kropp för ett slimmat fodral.

Men jag andas ut och känner mig kanske lite fin endå. Fast jag vet vad alla andra tycker. Lite fin.

Under heaven

Så satt vi där under stjärnorna och tittade upp på dom och pratade om hur det är att bli sviken. Egentligen är det ingenting efter ett tag men i början gör det så himla ont. I början precis när man är påväg att ge upp och hjärtat är i tusen bitar och då varje andetag är så jobbigt att ta. Då kan man viska sina hemligheter till dem och de lyser för världen fast ingen egentligen vet varför. Och precis då kom jag på att även stjärnorna någongång blir stenar.


Vet hur det känns

Jag behöver inte veta vem du hade din första kyss med, eller vart du har fått dina ärr på knäna ifrån. Jag behöver inte veta hur du sover på nätterna, eller vad du drömmer om. Jag behöver inte veta vad som gör din nervös eller ledsen, och jag behöver inte heller veta vad din favoritmat är. Jag behöver inte veta vad hon och du skriver till varandra och jag behöver inte veta vad du tycker om henne. Egentligen behöver jag inte veta om du är lycklig eller om du är missnöjd med ditt liv och framförallt behöver jag inte veta vem du älskar och tycker om. Jag behöver inte. Men jag vill. Så låt mig veta.

Först kom ingenting sen kom ingenting

En gång sa en ganska så känd människa att "Varje dag är ständigt en kamp om överlevnad". Idag trodde jag att min kamp skulle vara över. Idag trodde jag att det inte skulle komma någon morgondag för mig. Jag trodde inte att jag skulle få gå på nästa begravning som skulle röra min familj för att det skulle vara min egen.

För ett par timmar sedan låg jag inne, skakandes i fosterställning på golvet i lärarrummet i skolan och trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna ta mig upp. Jag trodde att jag skulle bli liggandes där tills mitt hjärta skulle sluta slå och någon skulle dödsförklara mig. Det va inte bara någon magsjuka, inte bara ett migränannfall eller någon förkylning. Hela min kropp skakade och gjorde så ont.Jag har aldrig i hela mitt liv varit så helvetes rädd för döden.

Jag trodde att det sista jag skulle få se, var ett par joggingskor inskjutna under ett skrivbord, att det sista jag skulle få höra var "Elin, hör du mig?", att mitt liv skulle sluta där och då. Tårar strömmade ner för kinderna. Men när jag hörde en främmande röst tala till mig, när folks nyfikna blickar ville veta vad som hände när jag gråtandes rullades in i det stora gula fordonet på skolgården och när någon höll mig i handen och sa "Gumman, andas" under hela resan så visste jag att det inte var över.

Och jag är starkare så till er som ville veta vad jag kände, så skrev jag detta. Till er som inte heller förstog och som kanske egentligen inte blir klokare utav det här. Men som endå vill veta.

Kärlek klockan tolv

Regnet öser ner och världen utanför blir dimmig samtidigt som det piskar mot asfalten, det hör jag genom den tunna rutan som immar igen för att våra andetag är så tunga. vi andas i takt och för en sekund blinkar du. "nu missade jag en sekund utav dig och det måste jag ta igen genom att ligga här hela natten och bara titta på dig" förklarar du. den natten sov jag inte en blund så det är ditt fel att jag inte klarade av kemiprovet nästa dag.


Läs mellan raderna



Och där framme stog han, han som kom till Sverige för 46 år sedan som ett litet barn. Han som hade ring på fingret och såg trevlig ut. Han hade en Metallica-tröja på sig och ritade stolar på den vita tavlan med en blå penna. Han stog där och va bara sig själv och jag önskar att alla kunde vara lite mer som honom. Att världen kunde bli som honom.

Om att kanske leva

Jag skakar. Tänderna slår ihop likt fallet min kropp får när du vänder dig om. När du stänger ute den värld som jag faktiskt befinner mig i. När du stänger ute det vi faktiskt kan kalla att vi hade tillsammans. Samtidigt som jag känner tårar pressas fram bakom de söndersvullna ögonlocken måste jag förstå. Jag måste förstå att stjärnorna på himlen slocknade, jag måste förstå att inte solen längre gick upp, jag måste förstå att det blev som det blev. För det var jag som va orsaken till det.

Den där klumpen som jag känner i magen, växer sig bara större och större och snart tar de över allt det jag en gång hade. Men vad har jag att skylla på? Vad är min undanflykt? Vad kan jag ta till som försvar? Ingenting, jag har ingen styrka kvar. Jag är svag.

Jag låter strålarna slå mot min nakna hud. Mascarar kletas ut i hela ansiktet och färgar mitt ansikte svart. Jag vet inte om det är tårar som rinner längre. Jag vet inte om jag är tom på tårar, eller jag vet inte om jag kommer fortsätta. Varför ska det vara så himla svårt att få som man vill? Varför inbillar man sig så himla stora saker som sedan visar sig vara helt åt andra hållet? Varför finns det inte något som säger att det är fel innan det är försent? Innan man känner sig krossad och av helt på mitten. Innan man ramlat ner så långt att man inte längre kan ta sig upp. Varför kan det inte komma någon och förklara att livet inte är så lätt som man föreställer sig, varför kan det inte komma någon, som kan hjälpa till att bära allt tungt. Fast hur skulle det se ut.

Att våga tro är ett stort steg. Att faktiskt lita på en annan människa är inte något man gör efter första gången man byter ett par ord. Jag tror det kan gå för snabbt, att det gick för snabbt.

Hela min kropp dunkar och jag har ont överallt. Jag känner mig inte som min egen längre och när jag inte ens vet hur jag ska känna mig som det igen, hur ska jag då kunna se dig som den du är nu. Hur ska jag då kunna ta in att du längre inte är den du var. Jag känner ingenting längre, absolut ingenting. Mina känslor är så söndertrasade

Tveka aldrig

Jag sitter i fönstret och blickar ut över staden. Jag vet att du ligger där i sängen, och att du tittar på mig. Att du granskar mig och att du vill att jag ska krypa in i din famn. "Jag förtjänar inte dig" viskar jag, och du blir besviken. För vi har diskuterat det här så många gånger förut.

Det blev så


"Men tänk om inte han hade varit min pappa? Tänk om det istället var mammas nya man som var min pappa!" sa du till mig. "
Men jag vill inte att det ska vara så, för då hade du inte varit den du är idag." svarade jag.Och då log du.

Hur fan kan man göra så mot sitt eget blod?

Varför gråter jag över någon som dig? Varför räcker det med att bara när jag tänker på dig så reagerar fysiskt? För det är ett ständigt jobb att leva med psyket om att du bara vänt dig om och gått så många gånger. Att du viftat bort mig med handen som om min existens inte ens var i närheten. Med dig i bilden, så blir allt så mycket jobbigare och det är svårt att se det ljusa i det vi haft.

Gång på gång spelas den där kvällen upp. Jag vet inte vem som spelade in den, men den finns liksom härinne och vad jag än försöker med, så raderas den inte. Just den där stunden som fick min mage att vända sig ut och in, som fick min värld att rasa, och som fick marken jag stog på att snurra så att jag tappade fästet. Jag har lärt mig att leva med det och det är inte längre ett öppet sår. Men det är ett ärr som alltid kommer att trasa ner min själ. Det är något, som alltid kommer att finnas därinne oavsätt vad som händer. Oavsätt om du går ner på dina bara knän och ber om förlåtelse. Oavsätt om du låtsas bry dig om mig igen. Oavsätt om du någonsin kommer vända dig mot mig igen.

Men det som tar mest, är att du vet inte om att du gjort någonting. Vad du gjort. Du kommer inte ihåg vad som hände den gången tiden för mig stannade upp. Du vet inte hur många tårar jag gråtit för din skull, och du kan inte ana hur många gånger jag i den värsta stunden viskat med gråt i rösten ditt namn och därefter erkänt min saknad efter dig.

Uppochnervänd värld

Jag hör fågelkvitter. Trodde inte att något annat fanns i den värld jag befinner mig i. Hjulen rullar fram för den steniga asfalten och jag vänder mig om och får dina lockar i ansiktet. Du lägger dina armar om mig. Vi kommer fram till det som alla i vår stad kallar mördarbacken och du frågar mig om du ska hoppa av och gå upp, men jag vill inte det. Jag vill att du aldrig ska släppa mig. När vi tillslut har kommit upp, och det har samlats så många pärlor på min panna så välter vi omkull och ramlar i gräset.

Jag ligger på din arm och du drar med ett grästrå på min kind. Jag skulle vilja spendera min resterade tid på jorden, såhär, med dig. Jag faller in i tankarna om oss flera år frammåt och du frågar vad jag tänker på. "På oss" svarar jag och du ler åter igen och svarar "Då hoppas jag att det är något bra, för att tanken att du inte längre vill vara min, får mig att gå sönder." Men jag berättar för dig att du inte behöver vara rädd, samtidigt jag tar bort den där locken som alltid ligger för ditt öga. När jag möter din blick fladdar fjärilarna i magen och jag är verkligen säker, på att det är du som är mitt livs kärlek.

Even when one of the modes that this hesitation, there is a reason why I really love you


Jag känner stekhet asfalt under fötterna, och när dig hud nuddar min så går det en stöt genom hela min kropp. Någonting vill ha dig närmare, men samtidigt vill någonting ha dig så långt bort. Du vet att jag tvekar men endå tar du min hand och till fåglarnas kvitter fortsätter vi gatan fram. När vi gått egenom dörren till det du kallar ditt och skådat morgonsolens sken genom fönsterna och när vi bestämt oss att det vi precis gjort ska bli gårdag och ögonen stänger sig utav sig själva för att de har varit aktiva för länge, samtidigt som Thåström sjöng om hur han såg en kvinna komma genom trädgården där och hur han hörde hur hon sjöng tyst för sig själv Kärlek är för dom dom som har tur, viskar du i mitt öra om jag kunde så skulle ge dig hela världen, men nu kan jag inte det, så det får duga med att jag säger "jag älskar dig" för det är så himla mycket större än det hela världen har att erbjuda." Och det är sant, det var så mycket större att höra dig säga det.

Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan

Det va egentligen en vecka sedan du ringde mig. En hel jävla vecka sedan. Jag kommer inte ihåg vad du sa, för det enda jag tänkte på, var att inte börja gråta. Du kanske nämnde något om att vi två inte var redo att möta världen tillsammans, att vi kanske inte var gjorda för varandra men jag vet inte säkert. Men du ville inte att vi skulle fälla en tår, för det vore som att det hade hänt något tragiskt, som en olycka eller så. Och vi skulle ju skiljas som vänner.

Men det blev många sömnlösa nätter. Lakarna blev kalla. Och jag ville inte förstå att du inte längre var min.

Det är våran tur att ta världen med storm, efter att den tog oss med storm.


Varje cell i min kropp exploderar, varje blodådra går av, mina tankar rinner ut i det tomma och här står jag. Inte stilla, men fortfarande som förstelnad. Omringad utav ljudvågorna som sätts i dalrig pågrund utav att han anstränger sig. Omringad utav andedräkt som möter luften så fort han öppnar munnen. Omringad utav allt det gör och säger.

Hans långa smala råkar nudda mina, och jag vet att dem gör så med flit. Att det inte är något som bara hände. Jag vet att han vet, och han vet att jag vet. Utanför piskar regnet mot rutan, men det gör inget. Ingenting spelar någon roll, inte när jag delar atmosfären med han. Inte när jag inte är ensam att tackla alla problem själv. Ingenting spelar längre någon roll, för jag blir knäsvag när jag tittar på dig.

Paradiset

Jag skrattar. Och gör piruetten en gång till. Nu skrattar jag inte längre ensam utan ditt sällskapar mitt. Du börjer dig fram och viskar i mitt öra att det här inte är någon bra plats, att det är en plats där alla andra kan vara, en plats där alla andra redan varit. Jag nickar och tar din hand och jag är inte rädd, även om platsen dit du tar mig är förmig okänd.

Stjärnor glimmar på himlen och jag tänker tillbaka på den natten som förändrade mitt liv. Den natten då stjärnorna blev mina bästa vänner. Då dem var de enda jag kunde berätta något för och tala med. Jag fick inget svar tillbaka, utom bekräftelsen om att detta va tragiskt hemskt och magiskt, genom tårarna på mina kinder. Inte kunde jag förstå någonting heller, men det gjorde inget. Det fick stjärnorna på himlen veta, många gånger.

Du säger något som får mig att skratta och hela världen känns så lätt. Det finns ingenting som kan ta det ifrån oss nu. Plötsligt snurrar jorden inte lika fort men tiden flyger iväg och du säger att det är dags för oss att låta det förflutna försvinna. Filten under oss fick fungera som en sovplats och jag somnade på din arm. Det va sista gången jag vaknade upp till det vi kallar verklighet.

Du och jag

Jag sätter mig vid det vita utslitna matbordet som står i köket med pastell-gröna luckor. Utanför blåser det upp till storm och jag hör väggarna säga att de snart faller. Att de mot trycket inte längre orkar stå emot. Det bildas ånga utav teet jag precis kokat upp och det blir till pärlor på min panna.

Framför mig ligger ett kuvert med ett innehåll som jag vet att du har skrivit. Jag vet att det är din handstil och jag vet att du på ett ungefär skriver för att förklara dig. För att berätta hur du egentligen menade och att du agerade fel. Jag sprättar och inser att jag kanske inte alltid borde göra det som är rätt. Jag lägger ifrån mig det men ångrar mig igen och tar upp det och läser första raden. Idag är det fredag och det är 37 dagar sedan.

Detta är ett bevis på min kärlek

Jag är försiktigt att visa för mycket utav mig själv i känslor. Det får du tydligt veta. Jag kommer inte visa det, det jag kallar mitt förrän jag verkligen klarar av att välkomna dig. Jag kanske inte kommer kunna ta din hand framför vem som helst, som tydligt visat att de hellre tror på andra människors teorier än min sanning och det kanske kommer dröja länge innan jag ändrar mig från "mitt" till något som jag måste dela med någon annan. Jag kommer inte säga att jag älskar dig, förrän jag verkligen menar det och kan stå för det.

Men tveka inte för någongång kommer du få ligga i min säng och se min stjärnhimmel i taket. Någongång kommer våra fingrar flätas samman och pulsen i kroppen kommer öka bara av att vi rör varandra. Du och jag kommer bli vi två och jag kommer att berätta för dig att jag älskar dig, så många gånger att om du skulle räkna skulle tröttna på att göra det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0