Jag skrattar. Och gör piruetten en gång till. Nu skrattar jag inte längre ensam utan ditt sällskapar mitt. Du börjer dig fram och viskar i mitt öra att det här inte är någon bra plats, att det är en plats där alla andra kan vara, en plats där alla andra redan varit. Jag nickar och tar din hand och jag är inte rädd, även om platsen dit du tar mig är förmig okänd.

Stjärnor glimmar på himlen och jag tänker tillbaka på den natten som förändrade mitt liv. Den natten då stjärnorna blev mina bästa vänner. Då dem var de enda jag kunde berätta något för och tala med. Jag fick inget svar tillbaka, utom bekräftelsen om att detta va tragiskt hemskt och magiskt, genom tårarna på mina kinder. Inte kunde jag förstå någonting heller, men det gjorde inget. Det fick stjärnorna på himlen veta, många gånger.

Du säger något som får mig att skratta och hela världen känns så lätt. Det finns ingenting som kan ta det ifrån oss nu. Plötsligt snurrar jorden inte lika fort men tiden flyger iväg och du säger att det är dags för oss att låta det förflutna försvinna. Filten under oss fick fungera som en sovplats och jag somnade på din arm. Det va sista gången jag vaknade upp till det vi kallar verklighet.