Jag hör fågelkvitter. Trodde inte att något annat fanns i den värld jag befinner mig i. Hjulen rullar fram för den steniga asfalten och jag vänder mig om och får dina lockar i ansiktet. Du lägger dina armar om mig. Vi kommer fram till det som alla i vår stad kallar mördarbacken och du frågar mig om du ska hoppa av och gå upp, men jag vill inte det. Jag vill att du aldrig ska släppa mig. När vi tillslut har kommit upp, och det har samlats så många pärlor på min panna så välter vi omkull och ramlar i gräset.

Jag ligger på din arm och du drar med ett grästrå på min kind. Jag skulle vilja spendera min resterade tid på jorden, såhär, med dig. Jag faller in i tankarna om oss flera år frammåt och du frågar vad jag tänker på. "På oss" svarar jag och du ler åter igen och svarar "Då hoppas jag att det är något bra, för att tanken att du inte längre vill vara min, får mig att gå sönder." Men jag berättar för dig att du inte behöver vara rädd, samtidigt jag tar bort den där locken som alltid ligger för ditt öga. När jag möter din blick fladdar fjärilarna i magen och jag är verkligen säker, på att det är du som är mitt livs kärlek.