Luften bor i mina steg

Med mitt raka blekta hår, begav jag ut i vårvädret, som äntligen kommit ihåg, att det är dags att hälsa på. I farten virade jag på mig min halsduk. Jag blev bländad utav solen, men kunde endå se så klart. Jag visste inte vart jag ville gå, men någonting sa mig att det inte var helt fel. I ån kommer ett isflak flytande, och skolgården ligger helt öde. Solen bränner mig i ryggen, men jag klagar inte det minsta. På andra sidan vägen, ligger en röd liten stuga. Kanske är det någon därinne som älskar. Kanske finns därinne något, som vi en gång hade.

Jag minns den morgonen, jag vaknade och du fanns inte kvar. En sådan morgon, man vill vända sig om och aldrig mer vakna. -Jag kommer alltid älskar dig, på mig egna sätt sa du, och jag kan inte minnas om dina läppar hade ett leende när du sa det. Jag kan inte minnas dina ögon, för jag kunde inte möta din blick. Jag minns inte ditt lockiga hår, för jag klarade inte av att se dig. Jag bara vände mig om och gick.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback