Först kom ingenting sen kom ingenting

En gång sa en ganska så känd människa att "Varje dag är ständigt en kamp om överlevnad". Idag trodde jag att min kamp skulle vara över. Idag trodde jag att det inte skulle komma någon morgondag för mig. Jag trodde inte att jag skulle få gå på nästa begravning som skulle röra min familj för att det skulle vara min egen.

För ett par timmar sedan låg jag inne, skakandes i fosterställning på golvet i lärarrummet i skolan och trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna ta mig upp. Jag trodde att jag skulle bli liggandes där tills mitt hjärta skulle sluta slå och någon skulle dödsförklara mig. Det va inte bara någon magsjuka, inte bara ett migränannfall eller någon förkylning. Hela min kropp skakade och gjorde så ont.Jag har aldrig i hela mitt liv varit så helvetes rädd för döden.

Jag trodde att det sista jag skulle få se, var ett par joggingskor inskjutna under ett skrivbord, att det sista jag skulle få höra var "Elin, hör du mig?", att mitt liv skulle sluta där och då. Tårar strömmade ner för kinderna. Men när jag hörde en främmande röst tala till mig, när folks nyfikna blickar ville veta vad som hände när jag gråtandes rullades in i det stora gula fordonet på skolgården och när någon höll mig i handen och sa "Gumman, andas" under hela resan så visste jag att det inte var över.

Och jag är starkare så till er som ville veta vad jag kände, så skrev jag detta. Till er som inte heller förstog och som kanske egentligen inte blir klokare utav det här. Men som endå vill veta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback