Detta år fyller jag sexton. Det är så himla otroligt att tiden har gått så fort och jag vill minnas att det inte alls var så länge sedan jag gungade högt bland träden, och mina ben inte nådde ner till backen så att pappa eller farfar fick hjälpa till att putta fart. Det har gått snart 16 år sedan jag såg världen för första gången och varje dag, varje timme har jag sett den med olika ögon. 

Ena stunden har jag älskat den för allt vackert, färgfyllt och glädjerikt som den har givit, andra stunden har jag hatat den för dess orättvisa, rädsla och ensamhet den visat. Det finns nog de som anser att man inte alls är livserfaren efter 16 år, medans andra då känner sig färdiga med sin livsbiografi. 

Det finns så många kvällar jag gråtit mig till söms, mått illa när jag sett mig i spegeln, spytt galla över saker jag gjort och ångrat mig över. Det finns så många sår som satt sig och som plåstrats om lite halvdant. Det finns så många ord och tillfällen som knäckt mig och så många stunder som fått mig att önska att min existens aldrig blivit till. Men det finns de minuterna då jag inte haft ord för livet. Då det överraskar mig och får mig att älska mig själv och alla andra i världen. Då jag insett att livet är den vackraste gåvan vi får.

Så.. sextonåriga jag, skratta när du är glad, skrik när du är arg och gråt när du är ledsen. Du behöver inte alltid vara stark för det finns ingen människa som är stark 365 dagar om året. Du har en skönhet som ingen annan har och du behöver inte driva med dig själv hela tiden. Dansa dig egenom livet och älska dig själv.